Att blogga eller inte blogga - det är frågan?
Hej!
För en tid sedan talade vi med vår goda vän Magda. Magda är 87 år och bor på ett äldreboende och hon får ofta höra av sina bridgekompisar att hon måste följa deras liv från bloggen. Magda har ingen blogg. Hon tycker att hon är för gammal "för sånt". Stackars Magda känner sig helt utanför på grund av detta och när vi pratade med henne om bloggar och bloggande blev hon så till den grad upprörd att ögonen tårades på henne. Ska det behöva vara så här?
Vi har bara vår blogg för att visa att vi finns, speciellt med tanke på framtida arbetsgivare som kanske läser våra inlägg och sedan genom att kommentera erbjuda oss jobb. Vi har ju hört att man via AMS inte kan få jobb längre, så att starta en blogg måste vara det enda rätta i jakten på nytt jobb. Sven-Bertha och jag har sökt jobb hela denna långa vecka. Känns som om vi inte gjorde annat i våra liv. Hela två jobb har vi sökt - och det bara denna vecka! ÄNDÅ tjatar folk på oss att vi ska anstränga oss mer - vi är väl inga maskiner?? Man måste väl få leva också? Nu har i alla fall Klas-Berit fått känningar av musarm efter det intensiva jobbsökandet via nätet att det nog är bäst att vi båda två tar igen oss i en vecka eller två. Och då är det ju bra att bloggen finns, så att arbetsgivarna ändå vet om att vi existerar.
Hur vet du om att du finns? Känner din framtida arbetsgivare till din existens?
Magiska slanggurkor till er alla!
Vi har länge följt flera olika bloggar och kommenterat flera inlägg men alltid fått höra att vi är så "anonyma". Det är lite som om att har man ingen blogg så finns man inte. Det är inte förrän man har en egen blogg som folk svarar på ens kommentarer, det är först då man finns på riktigt! Det är först genom att man skaffar en blogg som man får vara med i dagens Sverige, utan blogg blir man utanför. Får inte vara med. Ska det vara på det här sättet - har vi länge undrat?
För en tid sedan talade vi med vår goda vän Magda. Magda är 87 år och bor på ett äldreboende och hon får ofta höra av sina bridgekompisar att hon måste följa deras liv från bloggen. Magda har ingen blogg. Hon tycker att hon är för gammal "för sånt". Stackars Magda känner sig helt utanför på grund av detta och när vi pratade med henne om bloggar och bloggande blev hon så till den grad upprörd att ögonen tårades på henne. Ska det behöva vara så här?
Vi har bara vår blogg för att visa att vi finns, speciellt med tanke på framtida arbetsgivare som kanske läser våra inlägg och sedan genom att kommentera erbjuda oss jobb. Vi har ju hört att man via AMS inte kan få jobb längre, så att starta en blogg måste vara det enda rätta i jakten på nytt jobb. Sven-Bertha och jag har sökt jobb hela denna långa vecka. Känns som om vi inte gjorde annat i våra liv. Hela två jobb har vi sökt - och det bara denna vecka! ÄNDÅ tjatar folk på oss att vi ska anstränga oss mer - vi är väl inga maskiner?? Man måste väl få leva också? Nu har i alla fall Klas-Berit fått känningar av musarm efter det intensiva jobbsökandet via nätet att det nog är bäst att vi båda två tar igen oss i en vecka eller två. Och då är det ju bra att bloggen finns, så att arbetsgivarna ändå vet om att vi existerar.
Hur vet du om att du finns? Känner din framtida arbetsgivare till din existens?
Magiska slanggurkor till er alla!
Take Care <3
